wemakeitdownunder

Efter två hårda arbetsdagar i Buddha-trädgården med allt från att limma med superlim, spraya tält och måla bord och golv var det dags för vår första lediga dag. Spanjorskan Jimena ville inte följa med på vår planerade trip - att äntligen få besöka Cape Reinga. Vi var för trötta/sjuka när vi förra gången hade chansen att åka dit, då vi var i Paihia över Halloween, så vi var riktigt förväntansfulla morgonen den 1 december. Vi packade in oss tre i bilen med vatten och tre äpplen, och sedan gav vi oss av.



Första stoppet blev i Mangonui där det fanns en restaurang på vattnet, som påstods sig ha den godaste fish n' chipen i hela världen. Vi var ju bara tvugna att stanna där och checka om det stämde, och vi måste nog säga att den var riktigt fin! Nyfångad fisk till och med, bluenose. Ingen dålig utsikt heller!



Mätta i magarna styrde vi vidare mot Cape Reinga. Men först svängde vi ut på 90 Mile Beach och körde runt och runt på den hårt packade sanden! Grymt kul, vi öste Hoffmaestro ur högtalarna och vinkade till alla människor som gick på stranden!



Sedan gick någonting snett. Otroligt snett! Lina råkade göra så att vi fick se 90 Mile Beach (som nu i efterhand visade sig bara vara 60 miles) på riktigt nära avstånd. Victor hade ropat "JAGA SOLEN!", hon såg en solplätt och råkade stanna bilen på mjuk sand. Och där satt vi fast! Bilen bara sjönk och sjönk ner i den torra sanden. Så det var bara att börja gräva!



Vi började få riktig panik när tidvattnet började stiga, och ingen kotte var i närheten! Vi grävde ett bra tag innan en AwesomeBus kom körades på stranden. Kanske dom hade ett nummer vi kunde ringa? Men nej. De bara körde förbi i världens fart, och gav oss fingret. Vilka jävlar.

Vi ringde till och med 111 (nödlarm) och bad om hjälp, men när till och med dom sa att ingen, absolut INGEN någonsin skulle komma och hjälpa oss började vi må riktigt, riktigt dåligt på riktigt. Vi var i knipa, och ingen kunde hjälpa oss, utom vi själva. Vi grävde som tokar(!) i ungefär fyra timmar, och hoppet var borta. Solen var på väg ner och tidvattnet bara steg och steg.. Vi var rädda att bilen skulle ta riktigt med stryk av vågorna.

Tillslut kom en liten våg och sköljde in under bilden. Det gjorde faktiskt så att sanden blev hård så att chanserna ökade, tänkte vi. Men nej. Vi satt fortfarande fast.

När verkligen allt hopp var borta, och ångesten kom krypande gav vi ett sista försök - vi tog en pinne som Victor hade hämtat i den lilla ökenskog som fanns, och började pilla under de få millimeterna som fanns mellan bilens underdel och sanden. Vi grävde och grävde och grävde, och plötsligt från ingenstans ropar Lina de magiska orden - DET KOMMER EN BIL!

Bilen stannande och tittade misstänksamt på tre hungriga, slitna främlingar som var dränkta i sand och hade ett knäckt ansiktsuttryck. Lina pekade på bilen och flämtade fram "Please, help us." De kunde ju inte bara lämna oss där, så de butchiga maoriska locals'en hoppade ur bilen och sa till oss hur vi skulle göra. Vi gungande bilen fram och tillbaka för att göra sanden hård, och sedan knuffade vi som katten! Det krävdes 6 personer och en riktig biffig maorisk man för att få loss spanjorskans stackars, tunga bil.

Runt klockan 19 kom räddningen alltså. Då hade vi grävt i cirkus 4 timmar. Utan mat och hopp. Lina föll i gråt av lättnad och Magdalena sprang runt av lycka. Victor vet vi inte riktigt vad han gjorde. Han tänkte släppa bilen och hurra när bilen började få rullning, men har skärpte till sig och fortsatte trycka för fullt ändå! Bra Victor!





De tunga maorierna gav oss var sin öl när bilen var loss. Dom tyckte nog lite synd om oss..

Runt 20 började vi röra oss från beachen mot Cape Reinga. Vi kom fram i mörkret, så vi placerade bilen på parkeringen och sov i bilen. Lite obekvämt, men vi var så trötta efter allt grävande så det gjorde inte så mycket. Morgonen efter fick vi äntligen se Cape Reinga och där Tasman Sea och Stilla havet möts!